Kill me now....

Enorm ångest.
Linköping är för litet.

Tänkte att det var skönt med en runda runt ån i solen, vilket det var men det blåser ju jämt här sä jag har fruktansvärt ont i öronen.
Tar hemvägen genom stan och möter upp med Erika och hennes bror. Vi står och pratar en stund och sen plötsligt så ser jag HONOM.....Min skridsko kille! Han komer fram och vi kramas.

Jag är helt osminkad och har mina gympadojor på mig eftersom jag varit och promenerat. Han å andra sidan är superfin...fixat hår, cool jacka och skjorta. Jag ville sjunka genom jorden.
Han såg så bra ut att jag inte visste vad jag skulle ta vägen, ångetsten just nu är total, gråten är inte långt borta.

Fan fan fan varför skulle jag skrivit till honom den där söndagen? varför kunde jag inte bara låta honom höra av sig? Då kanske han inte hade tyckt att det gått för fort fram och vi kanske fortfarande hade dejtat? Han hade ju knappt hunnit lära känna mig! Hade han fått göra det så hade han nog gillat mig mer...är det för ego? Märkte ju tydligt att han var intresserad, men han ska flytta och vill inte starta nått seriöst här....Men va fan! det löser man ju om man kommer till det stadiet?! eller??

Har nog aldrig saknat någon så mycket som jag saknat honom, inte sagt mycket om det utan försökt spela glad och bete mig som om jag är över det. Men om sanningen ska fram så föll jag hårt för den här killen och det har inte gått en enda dag utan att jag tänkt på honom och saknat honom.

Har inte lyckats ha en enda dejt sen den där söndan, har blivit tillfrågad flera gånger men jag har hela tiden hittat på ursäkter. Hela den här tiden har jag trott att det berodde på att jag var lat, bekväm och att dejta är ett riktigt pain in the ass, men inser nu att jag fortfarande har känslor för skridskokillen, vi kan kalla honom M.

Hur skumt är det? jag menar vi hann med fyra dejter. Otroliga dejter visserligen men ändå.
Första dejten tog vi en långpromenad coh pratade konstant i timmar, gick och fikade efteråt och satt kvar tills dom slängde ut oss. Andra dejten så gick vi på Stå-upp show och drack öl, underbart att se honom skratta, mysigt och fint. På vägen hem kramas vi och tar inintiativet till en kyss, det är sååå bra o underbart. Men sen fick jag reda på att han vart lite förvånad, var inte beredd på kyssandet, men när jag sa att jaha men då ska jag inte göra det mera så sa han att jooo det ville han visst att jag skulle....Vi står mitt i en korsning o har bara ögon för varann, bilisterna åste trott vi var galna. Han fryser men står kvar där med mig i över en timme.

Tredje dejten; han lagar middag åt mig i sin underbara lägenhet, vi myser i soffan och hånglar, han har tom gjort efterrätt! sen... censur.

Fjärde dejten sker dan efter den tredje, vi åker skridskor ihop, eller han åker och jag försöker hålla mig upprätt. Även här är han perfekt, han håller om mig på isen, han är inte rädd för att visa vad han tycker, han kysser mig, håller armen om mig när vi går, hjälper mig att komma av och på isen, gör fina passningar till mig som till och med jag kan klara av att ta emot, trots att jag mest använder klubban till att hålla mig upprätt.
När mina fötter är döda och mina vrister blå så plockar han fram varm choklad och kanelbullar ur trunken. OMG! hur gulligt är inte det?! får pirr i magen bara jag tänker på det..
Vi skiljs åt efter åkandet då han ska ut på krogen med en kompis men HAN säger: vi kan väl höras imorrn? och jag saknar honom hela kvällen.

Söndagen: Han svarar inte på mitt mess, han sov, han loggar in på msn och jag frågar hur det är, han säger att han vill ta det lungt, sen ringer han upp och vi pratar ett tag, han vill inte starta upp nått seriöst här om han ska flytta bla bla så han säger att vi kan höras av om ett tag men att det är bäst att vi inte ses nu på ett tag iaf. Han tycker om mig, det är inte det som är problemet utan han säger att han mest tänker praktiskt, flytt osv.

Pessimisten i mig säger att han helt enkelt inte vill, optimisten säger att det är som han säger, det blir krångligt när han ska flytta.

Att se honom idag gjorde mig knäsvag, jag vill fortfarande ha honom! men han vill ju inte...eller?

Idag ska jag egentligen ha en dejt med läraren igen, han frågat i flera dagar nu men jag har sagt att jag varit upptagen...och sa igår att vi knde göra nått idag, men sen messade jag Erika och fråga om hon vill se på schlager...Är det nått mitt undermedvetande försöker säga mig? J och jag ska ev ses imorrn, om han hinner...

Just kill me, kill me now!